...är liten ja.
Det är min högst personliga åsikt, och om någon har tillräckligt starka motargument för att medelklassen nu skulle vara den stora majoriteten av folket så vill jag gärna se belägg för detta.
I vilket fall som helst så skrev Göran Greider idag, den 27:e November i SvD en mycket tänkvärd debattartikel, där han mycket väl belägger att SAP knappast lär vinna en valrörelse med medelklassens hjälp.
"Publicerat 27 november 2006 05:57
Gemensam ilska förenar
Klasser som möts i jämlikhet. Bland arbetare och många tjänstemän finns den sociala basen för en framgångsrik socialdemokrati. Dessa kollektiv kämpar nu tillsammans i en gemensam upprördhet över alliansens framfart, skriver chefredaktören Göran Greider.
Under hösten har den naturliga väljarbasen för en vital socialdemokrati blivit mer synlig än vad den varit sedan krisen i nittiotalets början.Utanför Centralen i Stockholm sprider aktiva i TCO-förbunden flygblad mot regeringens a-kasseförsämringar och på en gata i Dala-Floda fräser en LO-medlem av samma ilska. Jag ser inte skillnad på dem. Inte när de förbannar den moderatledda regeringen.En och samma upprördhet sveper nu genom den löntagarvärld där arbetarklass och lägre tjänstemän plötsligt har gemensamma intressen.När socialdemokratin 1991 förlorade makten skedde det under det mer eller mindre öppna stridsropet att det är medelklassen som ska erövras; partiet sviktade i försvaret av offentlig sektor och drog sig inte ens för att visa yuppies på sina valaffischer.Under den kris som sedan följde, med skenande arbetslöshet, var det precis samma ilska som vi nu ser som återförde partiet till makten.Nittiotalskrisen väckte liv i vanliga tjänstemäns sovande behov av trygghet och i LO-kollektivets slumrande klasskänslor. Under Persson-eran slarvades det där bort när en doktrinär saneringspolitik upphöjdes till bärande ideologi. Ett parti som nyss, under en svår kris, ännu förmådde kanalisera breda löntagarstämningar slammade igen.Nuder och Persson uppträdde som ansvarstyngda statsmän, men väljarna längtade efter en politik som mätte ut ett idépolitiskt respektavstånd till en Allians som skickligt låtsades vara snällt folkhemsk.Förre kulturministern Leif Pagrotsky uttryckte det rätt väl när han i en tv-soffa nyligen (jag satt i soffans andra hörn) hävdade att partiet liknar en sekt. Det där syftade väl mest på sektbeteendet som präglade alla partier som, på tvärs mot folkviljan, ville säga ja till EMU för några år sedan.Men det medierna lyfte fram var hans analys om att partiet nu måste återerövra medelklassen. Det gladde skribenterna till vänster på det här SvD-uppslaget, liksom socialdemokratins högerfalang. Ska alltså medelklassen rädda arbetarrörelsen? Nej. Och det säger jag inte bara för att detta tal om att återerövra medelklassen är kodord för politisk högervridning. Problemet är nämligen att någon homogen medelklass helt enkelt inte existerar.I själva verket är det i dag lättare att definiera en bred arbetarklass, omfattande ungefär LO-kollektivet plus minst en tredjedel av TCO-kollektivet.Attitydundersökningar visar att lägre tjänstemän ligger mycket närmare LO-skikten än vad de ligger de högre tjänstemännen när det kommer till politikens centrala jämlikhetsdimension, det vill säga fördelningspolitik och utjämning av löner.Få ord används i dag så slarvigt och så utan analys som just ”medelklass”. Det smakar friskolor, skattegnäll och pigavdrag trots att det med medelklassen är mer som med lutfisk: smaken kommer från kryddorna.När tunga frågor om trygghetssystem och full sysselsättning blir centrala, då vänder sig halva denna medelklass till de solidariska värdena hos en vital socialdemokrati.Där, i arbetarklassen och en stor del av medelklassen, finns den sociala basen för en framgångsrik socialdemokrati.Att det gick dåligt i storstäderna tas ofta som intäkt för att det är storstadens medelklass som fattas partiet. Men det usla resultatet i storstäderna beror på annat: att den sämst ställda delen av arbetarklassen där aldrig ser skymten av någon social rörelse i vardagslivet (oftainvandrare vars arbetarklassvillkor etnifieras och därmed döljs); att högerpressens dominans är så total, samt att andelen höginkomsttagare faktiskt är extrem i Stockholm.Samma (s)-nedgång i storstäderna syntes efter förlusten 1991, men det var inte den mitten- eller högerorientering av politiken som döljs i kodorden ”erövra medelklassen” som därefter förde partiet till val-seger 1994. Är min analys problemfri? Naturligtvis inte. I politikens andra dimension, den som handlar om allt från hbt-frågor till synen på kriminella, finns ofta hårda konflikt-ytor mellan mer tolerant medelklass och mer konservativ arbetarklass.Men i den avgörande jämlikhets-dimensionen, där också den miljöpolitik som kräver ingrepp i marknaden möjliggörs, ryms hopp för ett parti som lämnar sektlivet bakom sig.Göran Greider Chefredaktör för Dala-Demokraten och författare"
Gemensam ilska förenar
Klasser som möts i jämlikhet. Bland arbetare och många tjänstemän finns den sociala basen för en framgångsrik socialdemokrati. Dessa kollektiv kämpar nu tillsammans i en gemensam upprördhet över alliansens framfart, skriver chefredaktören Göran Greider.
Under hösten har den naturliga väljarbasen för en vital socialdemokrati blivit mer synlig än vad den varit sedan krisen i nittiotalets början.Utanför Centralen i Stockholm sprider aktiva i TCO-förbunden flygblad mot regeringens a-kasseförsämringar och på en gata i Dala-Floda fräser en LO-medlem av samma ilska. Jag ser inte skillnad på dem. Inte när de förbannar den moderatledda regeringen.En och samma upprördhet sveper nu genom den löntagarvärld där arbetarklass och lägre tjänstemän plötsligt har gemensamma intressen.När socialdemokratin 1991 förlorade makten skedde det under det mer eller mindre öppna stridsropet att det är medelklassen som ska erövras; partiet sviktade i försvaret av offentlig sektor och drog sig inte ens för att visa yuppies på sina valaffischer.Under den kris som sedan följde, med skenande arbetslöshet, var det precis samma ilska som vi nu ser som återförde partiet till makten.Nittiotalskrisen väckte liv i vanliga tjänstemäns sovande behov av trygghet och i LO-kollektivets slumrande klasskänslor. Under Persson-eran slarvades det där bort när en doktrinär saneringspolitik upphöjdes till bärande ideologi. Ett parti som nyss, under en svår kris, ännu förmådde kanalisera breda löntagarstämningar slammade igen.Nuder och Persson uppträdde som ansvarstyngda statsmän, men väljarna längtade efter en politik som mätte ut ett idépolitiskt respektavstånd till en Allians som skickligt låtsades vara snällt folkhemsk.Förre kulturministern Leif Pagrotsky uttryckte det rätt väl när han i en tv-soffa nyligen (jag satt i soffans andra hörn) hävdade att partiet liknar en sekt. Det där syftade väl mest på sektbeteendet som präglade alla partier som, på tvärs mot folkviljan, ville säga ja till EMU för några år sedan.Men det medierna lyfte fram var hans analys om att partiet nu måste återerövra medelklassen. Det gladde skribenterna till vänster på det här SvD-uppslaget, liksom socialdemokratins högerfalang. Ska alltså medelklassen rädda arbetarrörelsen? Nej. Och det säger jag inte bara för att detta tal om att återerövra medelklassen är kodord för politisk högervridning. Problemet är nämligen att någon homogen medelklass helt enkelt inte existerar.I själva verket är det i dag lättare att definiera en bred arbetarklass, omfattande ungefär LO-kollektivet plus minst en tredjedel av TCO-kollektivet.Attitydundersökningar visar att lägre tjänstemän ligger mycket närmare LO-skikten än vad de ligger de högre tjänstemännen när det kommer till politikens centrala jämlikhetsdimension, det vill säga fördelningspolitik och utjämning av löner.Få ord används i dag så slarvigt och så utan analys som just ”medelklass”. Det smakar friskolor, skattegnäll och pigavdrag trots att det med medelklassen är mer som med lutfisk: smaken kommer från kryddorna.När tunga frågor om trygghetssystem och full sysselsättning blir centrala, då vänder sig halva denna medelklass till de solidariska värdena hos en vital socialdemokrati.Där, i arbetarklassen och en stor del av medelklassen, finns den sociala basen för en framgångsrik socialdemokrati.Att det gick dåligt i storstäderna tas ofta som intäkt för att det är storstadens medelklass som fattas partiet. Men det usla resultatet i storstäderna beror på annat: att den sämst ställda delen av arbetarklassen där aldrig ser skymten av någon social rörelse i vardagslivet (oftainvandrare vars arbetarklassvillkor etnifieras och därmed döljs); att högerpressens dominans är så total, samt att andelen höginkomsttagare faktiskt är extrem i Stockholm.Samma (s)-nedgång i storstäderna syntes efter förlusten 1991, men det var inte den mitten- eller högerorientering av politiken som döljs i kodorden ”erövra medelklassen” som därefter förde partiet till val-seger 1994. Är min analys problemfri? Naturligtvis inte. I politikens andra dimension, den som handlar om allt från hbt-frågor till synen på kriminella, finns ofta hårda konflikt-ytor mellan mer tolerant medelklass och mer konservativ arbetarklass.Men i den avgörande jämlikhets-dimensionen, där också den miljöpolitik som kräver ingrepp i marknaden möjliggörs, ryms hopp för ett parti som lämnar sektlivet bakom sig.Göran Greider Chefredaktör för Dala-Demokraten och författare"
